Enligt förordning (1998:796) om statlig inköpssamordning har myndigheten möjlighet att göra avsteg från statliga ramavtal enligt 3 § om de finner att en annan form av avtal sammantaget är bättre. I värderingen av huruvida en annan form av avtal sammantaget är bättre eller inte bör ligga en analys av behovet. Där bör det konstateras antingen att ramavtalet inte svarar mot behovet och/eller att förmånligare villkor kan uppnås genom eget avtal.

I sammanhanget bör beaktas att avsteg från att använda de statliga ramavtalen förutsätter att myndigheten som önskar göra avsteg har eller skaffar ett eget avtal. Det innebär konkret att myndigheten måste göra en egen upphandling på området. Om den sammanlagda beräknade omsättningen av behovet är lågt så att det under en tolv månaders period understiger myndighetens fastställda direktupphandlingsgräns, kan den egna anskaffningen ske tämligen okomplicerat och enkelt genom att direktupphandla behovet. Om däremot behovet skulle överstiga direktupphandlingsgränsen under en tolv månaders period måste myndigheten göra en mer formaliserad upphandling. Antingen görs en förenklad- eller urvalsupphandling, om behovet understiger de tröskelvärden som fastslås i LOU, eller så görs det en upphandling med EU dimension, d v s en öppen, selektiv eller förhandlad upphandling som måste annonseras i Europeiska Unionens Tidsskrift (EUT) enligt reglerna i LOU.

Om myndigheten vid sitt avsteg inte beaktar det som nämnts ovan finns det en risk för att myndigheten gör sig skyldig till en otillåten direktupphandling vilken kan bli föremål för överprövning vid förvaltningsrätten eller skadeståndsanspråk vid tingsrätten.